6 May, 2009
IMFs Afrikakontor öppnades 1984, som ett IMF-rådskontor, i Johannesburg, Sydafrika. Regionkontoret betjänar 28 medlemsförbund, med sammanlagt över 320 000 enskilda medlemmar. Regionen är indelad i fyra regiondelar: Östafrika, Västafrika, Nordafrika och södra Afrika. De två aktivaste regiondelarna är östra och södra Afrika. I Västafrika kämpar man med många interna problem, och av språkskäl och geografiska skäl har IMFs huvudkontor största delen av ansvaret för Nordafrika.
Afrikakontoret är det äldsta regionkontoret inom IMF. Det öppnades under perioden då de större metallarbetareförbunden i Sydafrika gick samman. Numsa, som är IMFs största medlemsförbund i regionen, är resultatet av dessa samgåenden. Kontoret öppnades under åren innan demokrati infördes i landet, då kampen för arbetstagarnas rättigheter i Sydafrika genomgick sin mest turbulenta period, med omfattande protester, strejker och andra desperata stridsåtgärder.
Regionkontoret betjänar 28 medlemsförbund med sammanlagt över 320 000 enskilda medlemmar. Regionen är indelad i fyra regiondelar: Östafrika, Västafrika, Nordafrika och södra Afrika. De två aktivaste regiondelarna är östra och södra Afrika. I Västafrika kämpar man med många interna problem, och av språkskäl och geografiska skäl har IMFs huvudkontor största delen av ansvaret för Nordafrika.
Regionkontoret inriktar sitt arbete på facklig utveckling, utbildning och jämställdhetsarbete, som är de centrala verksamheterna, i enlighet med IMFs handlingsprogram. Dessutom verkar kontoret för samgåenden mellan små fackföreningar, för att möjliggöra en tillväxt och utveckling av större och slagkraftigare förbund, samtidigt som processen skall bidra till solidaritet mellan arbetstagarna. Regionkontoret har också stött medlemsförbunden under kollektiva förhandlingar och under organiseringskampanjer, liksom under kampanjer för att belysa de negativa följderna av otrygga arbetsförhållanden.
Regionkontoret står inför många utmaningar, som motverkar verkliga framsteg i regionen. Eftersom det saknas någon mer omfattande tillverkning i Afrika, är kontinentens metallarbetareförbund mycket små. Det innebär att det måste skapas allmänna fackförbund, och det måste ges möjligheter till olika samgåenden.
En annan utmaning är hiv och aids: förekomsten av hiv och aids i Afrika söder om Sahara är högst i världen, och den direkta följden är att hela samhällen och arbetskraften slås ut i många länder. När familjeförsörjarna insjuknar i hiv och aids hotas familjernas existens. Därför måste vi kontinuerligt informera om sjukdomen.
En annan utmaning för fackföreningarna på kontinenten är jämställdheten. Kvinnorna står fortfarande i bakgrunden i de fackliga beslutande organen, och de är därför ofta marginaliserade. Ledarna på kontinenten fortsätter att underskatta den roll som kvinnor kan spela i fackföreningsrörelsen, och de ger därför inte kvinnorna tillräckligt utrymme för att kunna verka och bli ledare i fackföreningarna.
Det ekonomiska och politiska landskapet i Afrika är ofta instabilt. Inflationen är hög, det finns ingen livsmedelssäkerhet, och el- och bränslepriserna stiger dagligen. Det bidrar inte till en sund demokrati och till bra förvaltning. Problemet förvärras av den höga fattigdomen, arbetslösheten, hiv/aids och ett allmänt ekonomiskt sammanbrott i viktiga sociala tjänster i nästan alla länder där IMF har medlemsförbund.
Kontoret verkar alltså under svåra förhållanden, men vi fortsätter att verka för att bygga upp starka och slagkraftiga fackförbund som kan tackla de utmaningar som beskrivits ovan.
Regionkontoret ger ut en kvartalstidskrift, UMOJA, och hjälper medlemsförbunden i regionen att ta fram utbildningsmaterial.